The Waste Land
Kanske inte öde; men omfördelning. Inte undergång; omvandling. Inte apokalyps; revektorisering. Inte förfall; andra subjektiviteter. Och kanske inte öde; men avfall, sopor, överblivet. Dess egna ressentiment; andras nya krafter. Att en viss form av trop inte längre förmår inkarnera omgivning, realitet, diskursivitet. Att en avimperialisering sker också estetiskt-semantiskt. Att de polyfona och multivalenta dialektikernas estetik kvarstår som modell för perceptionens möjliga, det sinnligas kroppsblivande mönster. Jag vet inte. Jaget vet inte. Jaget är inte det som vet. Vilken författaroperatörens position är. Hur den uppkommer. I vilket nytt imperium en överblickande postproduktiv position är möjlig. Hur det klippbordet uppkommer. Språk finns inte bara helt plötsligt för dina händer. Arkiv vittnar också för en immanent kamp utan andra utsidor. Jag minns första gången jag fick Det öde landet i min hand. Det var på biblioteket i Sundsvall, någon gång i slutet på åttiotalet. Det var en bibliotekarie som visade mig den. Jag var så förvånad över att dikten var så kort. Att en så omtalad och berömd text var på så få sidor. Jag lånade hem den, till rummet jag bodde i då. Jag minns ingenting av läsningen. Bara känslan av att ha tagit del av kanoniserad litteratur, en annan parallell ordning, av denna. VAD ÄR DET SOM STÄNGS VAD ÄR DET SOM ÖPPNAS VAD ÄR DET SOM STÄNGS VAD ÄR DET SOM ÖPPNAS. Att. Kanske stängs inga tecken, inget representerat, ingen symbolisk produktion. Att överflödet utgör en avgrund av oavbruten imperativ presens, utan död. Jag sätter mig ner på en stol. Jag sitter ner. Skrivbordet är stilla. Jag är stilla. Gravkammaren är sig lik. Datorn susar som en ljus och porös blodsugare. Jag klickar fram mallen för ett ”nytt dokument”. Jag skriver in: Det var en gång. Med dess inten. Det är också som nu. Det fortsätter.
- Johan Jönson, 2012 / Tilbake
Kanske inte öde; men omfördelning. Inte undergång; omvandling. Inte apokalyps; revektorisering. Inte förfall; andra subjektiviteter. Och kanske inte öde; men avfall, sopor, överblivet. Dess egna ressentiment; andras nya krafter. Att en viss form av trop inte längre förmår inkarnera omgivning, realitet, diskursivitet. Att en avimperialisering sker också estetiskt-semantiskt. Att de polyfona och multivalenta dialektikernas estetik kvarstår som modell för perceptionens möjliga, det sinnligas kroppsblivande mönster. Jag vet inte. Jaget vet inte. Jaget är inte det som vet. Vilken författaroperatörens position är. Hur den uppkommer. I vilket nytt imperium en överblickande postproduktiv position är möjlig. Hur det klippbordet uppkommer. Språk finns inte bara helt plötsligt för dina händer. Arkiv vittnar också för en immanent kamp utan andra utsidor. Jag minns första gången jag fick Det öde landet i min hand. Det var på biblioteket i Sundsvall, någon gång i slutet på åttiotalet. Det var en bibliotekarie som visade mig den. Jag var så förvånad över att dikten var så kort. Att en så omtalad och berömd text var på så få sidor. Jag lånade hem den, till rummet jag bodde i då. Jag minns ingenting av läsningen. Bara känslan av att ha tagit del av kanoniserad litteratur, en annan parallell ordning, av denna. VAD ÄR DET SOM STÄNGS VAD ÄR DET SOM ÖPPNAS VAD ÄR DET SOM STÄNGS VAD ÄR DET SOM ÖPPNAS. Att. Kanske stängs inga tecken, inget representerat, ingen symbolisk produktion. Att överflödet utgör en avgrund av oavbruten imperativ presens, utan död. Jag sätter mig ner på en stol. Jag sitter ner. Skrivbordet är stilla. Jag är stilla. Gravkammaren är sig lik. Datorn susar som en ljus och porös blodsugare. Jag klickar fram mallen för ett ”nytt dokument”. Jag skriver in: Det var en gång. Med dess inten. Det är också som nu. Det fortsätter.
- Johan Jönson, 2012 / Tilbake